Den här lilla boken handlar om
föräldrar som blir vanmäktiga ibland.
Just du är kanske inte en av dem, men i något kan du säkert känna igen dig.
Att vara förälder är ju inte alltid lätt. I Sverige finns det miljontals föräldrar som varje dag forsöker göra allt för sina barn. Samtidigt ökar antalet anmälningar om barnmisshandel. Förmodligen är det ett tecken på att det ibland är så svårt att vara förälder och människa att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till.
Det kanske pratas för lite om vad man ska ta sig till? Inte för att en bok kan ha alla svaren. Men kanske kan en bok komma med lite hjälp och uppmuntran till de föräldrar som känner att det skulle behövas.
Det är vad just den här lilla boken handlar om.
Kommittén mot barnmisshandel.
Om en mamma som håller
på att stressa ihjäl sig.
Martina Eriksson är en kvinna som bland mycket annat är förälder till Edgar som är fem år. Man skulle kunna säga att Edgar är den viktigaste biten av Martina Eriksson. Sedan finns det andra saker som också är viktiga och tar tid i Martinas liv, vissa för att de är roliga och andra för att de är nödvändiga. Hon är ensamstående mamma till Edgar och jobbar heltid. Det senare är en så kallad nödvändighet.
Jo, Martina Eriksson skulle nog kunna bli världsmästare i jonglering. Hela hennes liv går ut på att klara av flera saker samtidigt och detta helst med ett vackert leende placerat mitt i ansiktet.
För en utomstående ser det ut att lyckas ganska bra. Med ett vackert leende ringer Martina Eriksson till elbolaget och ber om uppskov med fakturan. Med ett vackert leende ber hon kassörskan på ICA Esplanad att vara vänlig och dra kreditkortet en gång till, kanske fungerar det på tredje försöket? Vackert leende och sist av alla föräldrar hämtar hon sin rastlöse, trötte och fräknige son på dagis. Hon ler vackert nästan hela vägen hem till lägenheten där hon och Edgar bor.
Men i själva verket känner Martina Eriksson att hon miss lyckas med allt. För henne är det ett nederlag att inte kunna betala en elräkning i tid och varje gång hon ser Edgar sitta ensam kvar med sina klossar i lekrummet på dagis infinner sig en välbekant isande känsla i magtrakten.
Att tillvaron har blivit ett jonglerande med svårigheter är ju inte Martina Erikssons fel. Ändå är det hennes självförtroende som har rasat ihop på kuppen. Hon känner sig hjälplös och otillräcklig och får gå runt och anstränga sig för att hålla masken hela tiden.
Hur som helst: när hon kommer hem med Edgar är han på sitt mest angelägna humör, han drar i Martina och har hundra viktiga saker att berätta och så småningom välter han i all sin iver ut en skurhink över hela mattan. Då rinner det över även för Martina Eriksson: i ett ögonblick av tvättäkta vanmakt klipper hon till Edgar med ett slag över kinden.
Edgar Eriksson känner visserligen sin mamma bättre än de flesta andra gör, men han kan inte förväntas veta något om skammen hon kände på ICA Esplanad. Han vet just nu bara om en mamma som först hade ett stelt främmande leende i ansiktet, och som sedan i ett enda slag började tycka fruktansvärt illa om honom för att han råkade snubbla lite över en skurhink. För Edgar känns det som om Martina är längre ifrån honom än någonsin, och för det anklagar han sig själv. Han undrar hur han någonsin ska kunna göra sin mamma glad igen, som om det vore femåringars ansvar att mammor mår bra.
Är man fem år förstår man ingenting om våndan av att begära uppskov med en elräkning. Men man vet mycket väl hur det känns att vara ledsen och vilja vara ifred, de känslorna är ju de samma för alla människor oavsett om de är fem eller 32.
Den sortens känslor kunde Martina kanske ha berättat om:
Det här är inte ditt fel Edgar, men just idag var det mer än lovligt jobbigt att heta Martina Eriksson. Därför orkar jag inte svara så bra på alla dina kluriga frågor just i kväll. Jag känner mig alldeles ledsen inuti. Vi kanske kan ta det lugnt och titta på fotografier eller någonting, för städa orkar jag inte.
Just för Edgar hade Martina Eriksson kunnat erkänna att hon inte är perfekt. (En perfekt mamma med ett obehagligt leende vill Edgar ändå inte ha. Han föredrar en vanlig mamma.)
Barn är bättre än de flesta vuxna på att förlåta. Ibland är de kanske lite väl duktiga på det I det här fallet kommer Edgar nog att förlåta Martina Eriksson, med då krävs det att hon tar ut sin irritation där den hör hemma i fortsättningen. Och att hon hädanefter behandlar Edgar med den respekt han förtjänar.
Viktigaste biten av livet, som han ju är.
Om en pappa som tappat
tron på sin egen betydelse.
I hallen hänger ett fotografi som av någon anledning får Ymer Tribali att stanna till ibland. Fotografiet föreställer honom och Nora när de åker karusell på Bakkens tivoli utanför Köpen hamn. Nora är i sexårsåldern, hon har huvudet bakåtlutat och skrattar kvillrande och ohämmat, omedveten om fotografen. Ymer själv är iförd en skotskrutig stickad väst och helskägg, han håller ena armen om Nora och tittar roat in i kameran.
Mycket i den där bilden känns plötsligt väldigt långt borta:
Helskägg. Rutig stickad väst. Men framför allt tycker Ymer Tribali plötsligt att det känns främmande att möta sin egen blick; stolt, glad, avslappnad och faderlig. Så såg han alltså ut för bara tio år sedan. Beviset finns i hallen.
I lördags kväll gick Nora ut på fest och kom inte hem förrän på söndagen. Först ville han krama henne när hon kom in genom dörren men sedan lät han bli. Han hade visserligen legat sömnlös av oro men hon hade ju faktiskt brutit ett löfte. Naturligtvis kunde Nora inte känna till något om kramen som inte blev av, hon gick raka vägen till sitt rum och hela hennes uppenbarelse signalerade låt-bli-mig. Kramas av sin far skulle hon nog ändå inte ha låtit sig.
Någonstans på vägen tycks Nora ha tappat respekten för Ymer Tribali. Numera visar hon tydligt att hon föraktar allt vad han representerar: Hon svär åt honom och kallar honom for en massa vidrigheter. Hon säger sig skämmas över hans kläder, över hans skämt, över att han inte kan använda en dator, över hans gamla Ford Fiesta. Hon flinar honom rakt upp i ansiktet när han blir arg. Hon kallar honom for jävla idiot så att andra människor hör. Allt det där får Ymer Tribali att känna sig som en diskvalificerad pappa. Tillsammans med ilska och maktlöshet kommer känslan av misslyckande farande över honom med ljusets hastighet. Och ibland reagerar han genom att handgripligen skaka om Nora för att försöka få tillbaka kontrollen på det sättet.
Lite senare den där söndagen, i svallet av ännu en noratypisk provokation, slår Ymer Tribali till sin dofter hårt över ansiktet med utsidan av handen, en träffsäker backhand som får henne att fara baklänges in i väggen och sakta, med näsblodet rinnande, glida ner mot golvet. Nora skriker att hon hatar honom, han får höra saker om sig som han aldrig har hört förut och att hon ska anmäla honom för misshandel. Då vrålar Ymer Tribali tillbaka att det fanimej är han som borde anmäla henne så som hon uppför sig, och så vänder han sig om och går därifrån.
Ymer Tribali tror att det enda Nora vill i livet är att göra honom förbannad, men i själva verket vill hon förmodligen motsatsen. Hon skulle inte erkänna det själv, men innerst inne är hon osäker och sårbar och önskar att hennes pappa sänkte tonfallet, behöll sitt vuxna lugn och visade att han brydde sig om henne genom att fråga: Vad är det som har hänt som gör att du är så häri? Jag förstår inte och jag vill att du förklarar för mig. Jag bryr mig om dig och jag tänker inte lämna dig i den här situationen förrän du har berättat hur det ligger till.
I stället slår Ymer Tribali alltså i vanmakt till sin dofter över ansiktet På tydligast möjliga vis signalerar han att han är fullkomligt ointresserad av vad hon egentligen känner (trots att han inte är det), att hon är en hopplös unge omöjlig att resonera med (trots att han egentligen inte har försökt), att enda sättet att nå fram till någon som hon måste vara att ta till rent fysiska grepp (trots att han egentligen inte tycker så).
Därigenom åstadkommer han inte bara en kraftig rodnad på Noras vänstra kind. Han klämmer också till sin tonårsdotters självkänsla som ju var i gungning redan tidigare. Och sådana märken går som bekant inte bort lika lätt, om någonsin.
Nej, den som bevisligen bar helskägg redan i mitten av åttiotalet måste helt enkelt vara mer livserfaren än den som just fyllt 16 år. Och den som har en vuxens livserfarenhet måste kunna använda den till att resonera sig ur konflikter med andra människor i stället för att kränka eller slå dem.
Det är i alla fall något med bilden i hallen som får Ymer Tribali att hejda sig ibland: den föreställer en relation med Nora som känns omöjlig att återfå. Vad han tycks ha glömt är att det finns en massa andra sätt att umgås på. Folk växer ju och ändrar sig. När det inte är kul att åka karusell längre får man väl hitta nya sätt att komma nära varann.
Nora är visserligen inte sex år, men hon behöver fortfarande en stolt, trygg pappa som inte låter sig kränkas. Som står ut med att vara impopulär ibland och som kan hålla armen om henne när hon själv tappar kontrollen över saker och ting. En pappa som vågar stå för sina fula kläder, sin ringa kunskap om cyberspace, sin rostiga Ford och sin självklara rättighet att lägga sig i, ta ansvar för och bry sig om sitt barn.
Om Ymer Tribali ska lyckas återupprätta Noras förtroende krävs det visserligen att han tar ordentligt kommando över både sin papparoll och sig själv, och lätt blir det ju inte.
Fast så mycket besvärligare kan det ju heller inte bli.
Om en pappa som inte ville
bli som sin egen pappa.
Skulle man säga byggarbetsplats till Thomas Bengtsson, skulle han komma att tänka på en som låg alldeles i närheten av villa-området där han växte upp.
Det skulle byggas nya villor på det som tidigare varit hans favorit-äng, och han var förbjuden att gå dit. Thomas Bengtssons pappa var arkitekt, kanske var det därför han ansåg att ungar inte skulle vara i vägen för hus som höll på att bli till. Eller så var det för att han insåg att det kunde vara farligt, att där kunde finnas gropar att falla ner i och grävskopor att bli överkörd av.
Naturligtvis sprang Thomas dit i alla fall. Och naturligtvis blev han upptäckt av sin far, inte så konstigt när han en kväll hemförde fem brandgula byggpinnar som han hade ryckt upp lite här och var. (I hopp om att det skulle göra de nya husen trekantiga.) Thomas Bengtssons pappa sa inte så mycket, han tog Thomas i tinninghåret och vred om några varv.
Skulle man säga tinninghår till Thomas Bengtsson skulle han komma ihåg en massa tillfällen då han blev luggad av sin far så att hjärnan krullade sig, ansiktet bytte färg och hjärtat tog paus för ett ögonblick. Efter bestraffningen brukade han skickas in på sitt rum. Han minns hur han kunde sitta i timmar på golvet och fixera ett kvisthål i taket med blicken, fast besluten om att aldrig dra sina egna barn i håret om han skulle få några en dag.
Men så här i vuxen ålder brukar Thomas Bengtsson tänka att det nog inte var så farligt det där. Nu kan han plötsligt förstå varför hans pappa blev orolig och arg vid de där tillfällena och kände sig tvungen att statuera exempel. Inte gjorde det mig någon större skada, tänker Thomas Bengtsson.
Man skulle onekligen vilja fråga Thomas Bengtsson vad han tror att det gjorde för nytta. Varje gång han fick stryk av sin pappa för att han hade gjort något dumt, upphörde han säkert med just det dumma för just den gången. Men på längre sikt hjälpte det uppenbarligen inte alls, eftersom Thomas pappa fick ta till sina luggningar om och om igen.
Skulle Thomas Bengtssons pappa lugga någon vuxen bekant som gjorde något fel? Förmodligen inte, det vore att förnedra både sig själv och den människan. Genom att lugga Thomas visade hans pappa alltså att han inte betraktade sin son som en fullvärdig människa. Han betraktade Thomas som en odåga, och sådana får man tydligen fara fram lite hur som helst med. I stället för att försöka reda ut problemet som två människor, genom att prata om saken, vände Thomas Bengtssons pappa sin son ryggen och tog avstånd från honom som person.
Thomas Bengtsson får tänka vad han vill så här i vuxen ålder, men frågan är om inte den där behandlingen gjorde rätt stor skada ändå. Vad förmedlar man till sina barn genom att lugga dem? Att de inte får springa runt på byggarbetsplatser? Nej, man lär dem att det är rätt att göra illa den som har gjort något fel.
Härom dagen kom Thomas Bengtsson på sin son Peder med att skjutsa en kompis på cykeln och detta utan hjälm dessutom. (Trots att Peder mycket väl vet vad de har sagt om den saken.) Thomas daskade till honom med handflatan i baken, bara som en markering för att Peder skulle förstå hur farligt det är att skjutsa på cykeln utan hjälm. Det var en ganska försiktig dask, men Peder vände ner blicken i marken och tillbringade själv-mant resten av kvällen på sitt rum. Man kan ju förmoda att han satt där och fixerade något lämpligt kvisthål med blicken, fast besluten att aldrig någonsin slå sina egna barn i baken.
A ena sidan önskar man förstås att Peder kunde frigöra sig från förnedringen i att få stryk av sin far. A andra sidan önskar man att han kunde komma ihåg just den känslan länge nog för att bryta mönstret när det blir hans tur att bli pappa.
Thomas Bengtsson är förmodligen ingen ond människa. Felet han gör är att han inte försöker ändra ett beteende som han själv lärt in när han var liten. Om detta ska sluta måste någon i familjen Bengtsson bli den som slår sitt eget barn för sista gången, och Thomas Bengtsson borde inse att den personen skulle kunna vara han.
Det är ju inte alldeles lätt att ändra ett inlärt beteende. Men det är onekligen väldigt viktigt, när man tänker på vad man annars kan föra över till nästa och nästa och nästa generation. Framför allt är det en fin möjlighet att göra världen lite bättre.
Särskilt är den given alla föräldrar som själva fick stryk när de var små.
Om en mamma som inte
visste riktigt hur.
Johanna Dahlberg är 13 år och har mycket starka principer mot bland annat mjölk, hårspännen och alla gymnastikskor som åkar ha en sula tunnare än tolv centimeter. Johannas mamma utgick länge ifrån att det måste vara ohyggligt omodernt med hårspännen. Faktiskt ända tills hon kom över en skolkatalog och kunde konstatera att så gott som alla flickor i skolan an- vänder hårspännen utom Johanna Dahlberg.
Johannas föräldrar skulle naturligtvis göra precis vad som helst för sin envisa 13-åring med håret i ögonen. Tre gånger i veckan skjutsar de henne till och från fotbollsträning, ridskola och kompisar. Hennes pappa avstår från att dricka ett glas vin på fredagkvällarna för att kunna åka och hämta Johanna på lagom pinsamhetsavstånd från diverse diskotek. Hennes mamma struntar i att unna sig en efterlängtad musikal-weekend som hon har sparat ihop till och köper i stället en dunjacka som Johanna så väldigt gärna vill ha.
Själv sitter Johanna mest tyst i sina halsbrytande gymnastikskor och vägrar dricka mjölk. Hennes föräldrar kan inte tycka annat än att det är ganska otacksamt att göra precis vad som helst för Johanna Dahlberg. Över huvud taget har det blivit obehagligt tyst i familjen på senare tid - den där tjurigheten som Johanna har skaffat sig smittar liksom av sig. Det hör inte till ovanligheterna att det äts en hel söndagsmiddag utan att det yttras annat än kan du skicka saltet och tack det var gott
En kväll ringer Johannas lärare och undrar hur Johanna mår eftersom hon inte har varit i skolan på två dagar. När Johannas mamma frågar sin dotter var hon har varit om inte i skolan, svarar Johanna att det ska väl du skita i. Därefter smäller hon igen dörren till sitt rum och när hennes mamma knackar på för att berätta att det är middag, får hon veta att hon är en hagga och att Johanna hatar henne.
Johannas mamma skulle aldrig slå sin dotter. I stället låser hon in henne på sitt rum i några timmar så att hon får tänka över sitt uppförande och sitt skolk. Sedan bestäms det att Johanna inte får gå på disko på en månad. Till kompisar, stall och fotbollsträningar kommer hon under samma period att få ta sig för egen maskin. Johannas föräldrar vill att hon ska lära sig något av den här händelsen, därför konverserar de bara varandra vid middagsbordet och försöker låtsas som om Johanna inte är där.
För man får ju inte skolka från skolan. Om det fanns en regelbok för hur 13-åriga barn och deras föräldrar ska upp- träda, skulle där säkert stå skrivet att skolka får barn inte. Den som har en 13-årig dotter som struntar i att gå till skolan i två dagar och sedan säger åt en att skita i det, skulle förmodligen ha regelbokens välsignelse att bli mycket arg.
Men där skulle förmodligen också stå att föräldrar inte får gå runt som iskalla martyrer och tiga ihjäl sina döttrars miss tag. För när Johannas föräldrar låser in henne och fryser ut henne vid middagsbordet, visar de paradoxalt nog inte alls hur illa de tycker om skolket. De visar hur illa de tycker om Johanna. Och man undrar om inte regelboken skulle anse att det var ett värre brott.
För hur det än är har de inte bara spelat maktspel med sin dotters skuldkänslor och fått henne att känna sig fullständigt ensam, de har också undermedvetet lärt ut ett dåligt sätt att lösa konflikter som Johanna får bära med sig vare sig hon vill eller inte. Och de sakerna måste väl enligt regelböcker också anses som en slags misshandel av barn.
Nej, då hade det varit bättre att bli lite ilsken på riktigt och prata ut om alltihop. Att bli arg är nämligen inte förbjudet Åtminstone inte för den som har anledning och som kan kontrollera sin ilska genom att ge uttryck för den i tid, innan den rinner över. Det kanske rent av hade friskat upp med lite upprördhet i familjen Dahlberg, med tanke på hur oändligt tyst det har blivit på senare tid - skolket hade äntligen kunnat ge Johanna och hennes föräldrar något att prata engagerat i flera timmar om.
Men det är inte lätt att vara förälder åt Johanna Dahlberg.
När Johannas mamma går förbi dunjackan som hänger i hallen slår det henne att hon liksom utplånar sig själv för sin dotters skull, och ändå känns det som om det inte räcker till. Ibland önskar Johannas mamma att det kunde finnas en bok om hur 13-åringar och deras föräldrar ska uppträda, men någon sådan finns det naturligtvis inte. (Hur andra människor ska ordna sina familjeliv kan ju ingen bok bestämma.)
Var och en får allt lov att komma på sitt eget sätt. Och skulle man göra bort sig någon gång får man helt enkelt se sin 13-åring/förälder i ögonen och be om förlåtelse, förklara sig och försöka låta bli att göra samma misstag igen.
Om en styvfamilj som har
lite svårt att bli till
Peter såg Magdalena första gången på en ishockeymatch. En av tjejerna från hans jobb kom i sällskap med Magdalena och hennes son när det var derby. Så fort det blev blåst för icing var Peter tvungen att vrida huvudet snett upp åt höger och titta på Magdalena. Hon hade stickad Brynäsmössa och en skrattgrop i vänster kind. Peter älskar ishockey, ändå satt han bara och längtade till pausen då han skulle kunna titta närmare på den där skrattgropen och kanske köpa en mazarin till dess ägarinna.
Några veckor senare träffades Peter och Magdalena igen och sedan dess har de ätit frukost tillsammans så gott som varje morgon i ett halvår, Så gott som varje morgon i ett halvår har de dessutom ätit frukost med Oskar.
Oskar är Magdalenas son, han är åtta år och Magdalena har bott ensam med honom sedan han var tre.
Det tycks ha hänt åtskilligt med åttaåringarna sedan Peter var en själv. De pratar engelska, surfar på internet och vet en massa om hur barn blir till. Kanske är det därför Peter blir ordlös när han är ensam med Oskar. Eller kanske är det för att Peter inte riktigt vet vad Magdalena vill att han ska vara:
Extrapappa till Oskar? Kompis med Oskar? Det är ganska avgörande för vilken hållning han ska inta. Därför väljer Peter oftast att vara tyst. På det viset slipper han åtminstone känna sig som en fånig utomstående och behöver bara känna sig som en utomstående.
Ganska snart efter det att Peter flyttade in började Magdalena märka att Oskar förändrades. Han brukade vilja sitta i hennes knä i soffan om kvällarna, men plötsligt vill han bara vara ensam i sitt rum. Han brukade vara lugn och ganska lätt att ha att göra med, men plötsligt har han börjat sätta sig på tvären hela tiden. Han vill inte ta på sig gummistövlar när skolan ska på skogsexkursion i ett kärr. Han vill inte gå och lägga sig trots att klockan är tio. Han vill inte tvätta håret.
Han vill inte äta frukost Och får han inte sin vilja igenom lägger han sig ner på golvet och skriker så att det skallrar i fönsterglasen i Magdalenas hus.
Magdalena försöker lösa de här konflikterna diplomatiskt utan att blanda in Peter. Hon märker ju hur illa han tycker om hela situationen, för han byter alltid rum när det blir som värst. (Han har ju faktiskt aldrig bett om att få bli pappa till en knölig åttaåring.) Magdalena tänker att om hon lyckas behålla husfriden så intakt som möjligt så kanske Peters och Oskars relation kan ta sig med tiden - om hon bara lyckas skydda Peter från Oskars vansinnesutbrott och Oskar från Peters osäkerhet. Därför brukar de flesta utbrotten sluta med att Oskar får sin vilja igenom. Efter vissa om och men.
Men en kväll när Oskar vägrar borsta tänderna och skriker så att fönsterglasen skallrar och Peter måste byta rum - då känner Magdalena plötsligt lust att slå till sin åttaårige son över kinden. Av någon anledning låter hon bli. Impulsen kom som en blixtsnabb reflex ur total maktlöshet men hon lyckas stoppa den med hjälp av en urstyrka som då och då kom mer farande till föräldrar inifrån.
Magdalena slår inte Oskar. I stället vaggar hon sin son i knät och inser långsamt hur nära det var att hon gjorde honom illa. Samtidigt inser hon att hon inte orkar gå omkring och skydda de här familjemedlemmarna mot varandra längre. Hon orkar inte göra sig själv ensamt ansvarig för hur husets åttaåringar och extrapappor mår. Det blir ohållbart i längden. Peter måste få lov att ta en vuxen mans roll även om han inte är Oskars pappa och Oskar måste få vara en vanlig åttaåring som ibland blir arg när han inte får sin vilja igenom.
Nu skriker Oskar till exempel högre än någonsin, men det har inte så mycket med tandborstning att göra utan beror snarare på att han oroar sig för vad som ska hända i hans familj. (När han sätter sig på tvären är det kanske för att han vill prova hållfastheten i den här nya familjekonstellationen. Han känner sig otrygg eftersom han inte vet om Peter är en person som ska försvinna eller en person som ska stanna kvar.)
Att ha en extrapappa är egentligen ganska roligt, det skulle förmodligen de flesta åttaåringar skriva under på. Man kan gå på ishockey med dem. Man kan läsa böcker eller ställa kompletterande frågor om hur barn blir till. Ibland kommer extrapapporna visserligen att säga åt en att ta på sig gummistövlar och ibland blir man kanske lite arg på dem, men det är sådant som är svårt att undvika mellan barn och vuxna som lever ihop. Man får anpassa sig lagom. Peter är väl Peter och Oskar är Oskar. Peter är vuxen och Oskar är barn och det kan ingen ändra på - men konflikterna som det kan innebära måste den som är vuxen våga ta tag i och prata ut om.
Magdalena, hon är en kvinna som förutom Brynäsmössa har den avundsvärda förmågan att behålla kontrollen när vanmakten kommer rusande. Just nu sitter hon utmattad kvar på golvet i badrummet och ser på medan Peter försöker borsta tänderna på hennes fäktande, storgråtande son.
Och närmare till en skrattgrop har hennes vänstra kind konstigt nog inte haft på flera dagar.
Om en som fått veta
att han inte duger.
Johans pappa sa alltid att man klarar allt om man bara bestämmer sig för det. Som exempel tog han gärna sig själv. Arbetarpojken som blev överläkare - helt och hållet tack vare god vilja, jävlaranamma och stipendiepengar. Min äldste son kan gå hur långt som helst om han bara lägger manken till, skröt Johans pappa ibland när det kom gäster på besök. När Johan hörde det första gången undrade han över vad det betydde: att lägga manken till. Han frågade sin lillebror. Som inte heller visste så noga.
Nar Johan gick i ettan skulle alla barn pröva in till kommunala musikskolan. De som klarade provet bäst fick börja spela fiol. De som klarade provet näst bäst fick spela trumpet eller klarinett. Sedan följde i rakt nedstigande led: piano, gitarr, trummor och blockflöjt. Johan fick efter lång, otålig väntan i korridoren det smärtsamma beskedet att han var välkommen att börja spela blockflöjt. Än idag minns han hur han grät i bilen hem från kommunala musikskolan, trots att han just aldrig hade hatt någon dröm om att spela fiol. Och han minns att hans pappa sa åt honom att det hade gått bättre om du bara hade lagt manken till.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var tio fick han följa med sin far på älgjakt. Det var en omtalad händelse i familjen sedan lång tid tillbaka, Johans pappa hade under sista delen av september avslutat många kvällar med att berätta jakthistorier För Johan och hans lillebror.
Från själva älgjakten minns Johan fyra saker: Att taxen darrade av upphetsning. Att det var ansträngande att hålla tyst. Att han kräktes när någon tog ur inälvorna på ett storögt rådjur. Men tydligast av allt minns han hur hans pappa tittade kallt på honom och sa att det är visst lika bra att vi åker hem med dig.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var i 13-årsåldern skulle taket på sommarstugan läggas om. Johans pappa, Trä-Janne och Johans farfar var uppe på taket, Johan och hans lillebror hade fått uppgifter närmare mark. Johans lillebror bar takplattorna uppför stegen där pappan tog emot, medan Johans uppgift var att skära upp plasten till plattorna och se till att hans bror fick lagom många. Så där höll det på. Sent på eftermiddagen började hierarkin brytas upp. Johans lillebror tog en paus, och Johan tog sig uppför stegen med plattorna och gav dem direkt till sin pappa. Det gick bra. Nästa gång tog han med sig plattorna uppför stegen och ända upp på taket. Trä-Janne var högst upp och sträckte sin seniga hand mot Johan. Men Johan nådde inte ända fram, utan tog ett steg uppåt och råkade släpa en av plattorna mot de redan lagda. Inte med avsikt förstås. Men han minns fortfarande ögonblicket då de stod där, på brädorna tre meter över mark, öga mot öga, hur hans pappa såg på honom med förakt och sade med tillkämpat lugn: Vill du vara vänlig att kliva ned från taket.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
Skulle man fråga Johans pappa om Johans barndom, skulle han nog säga att han på alla vis försökte uppmuntra sin son och att han alltid skröt om honom bland vänner. Skulle man fråga Johan skulle han nog säga att aldrig någonsin, inte en enda gång, visade hans pappa att han tyckte att Johan dög något till. Och fortfarande fast Johan är vuxen är han rädd för att misslyckas - eller rättare sagt: det har blivit väldigt viktigt för Johan att lyckas, av just den anledningen.
Hans pappa slog honom aldrig och kallade honom aldrig för några öknamn. Men han fick Johan att känna sig oduglig, så på något sätt har det ändå kommit ut en kantstött människa på andra sidan. Man får väl misstänka att Johans pappa själv blivit utsatt för kränkningar när han var barn och att han liksom utan att reflektera över det upprepar sina egna föräldrars iskalla hållning.
För man klarar inte riktigt allt även om man bestämmer sig för det. Man klarar inte av att se innanmätet på ett rådjur om man är rädd för blod. Och man klarar inte av att gjuta mod och framåtanda i sin son om man inte samtidigt ger honom rätt att sjunga falskt, kräkas eller repa en takpanna. I annat fall ger man intryck av att man bara tycker om honom om han presterar någonting, och det menar man väl ändå inte.
När Johan var ungefär 15 år lade han blockflöjten på hyllan. Vid det laget kunde han alla fingersättningar på piccoloflöjt, sopranflöjt och altflöjt som ett rinnande vatten. Han hade varit solist på skolavslutningar och julspel, han hade ingått i alla tänkbara ensembler. Men flöjtspelandet hade inte fortsatt år ut och år in för att Johan själv tyckte att det var givande och kul, utan för att han ville visa sin pappa att han kunde lägga manken till. En lite sorglig anledning, och inte fungerade det heller - det gav bara Johans pappa ytterligare möjligheter att göra sin son illa genom allt beröm han inte gav.
Onekligen ett utstuderat sätt att göra illa, eftersom det 20 år senare fortfarande gör ont.
© Kommittén mot barnmisshandel, Socialdepartementet 1999
Idé & utformning:
TBWA STHLM & Leg psykolog Bengt Grandelius
Redaktionsmedarbetare & psykologisk konsult:
Leg psykolog Bengt Grandelius
Art Director: Henrik Delehag
Skribent: Anna Qvennerstedt AD-assistent: Emma Ludvigsson Projektiedare: Cecilia Winbladh Produktionsledare:Jenny Meckbach
Korrektur: Kristoffer Triumf
Ilustratörer: Björn Berg, Gunilla Bergström, Elsa Beskow, Eva Eriksson, Lasse Sandberg, Ilon Wikland
Fakta granskning:
Christina Back, socionom/leg psykoterapeut
Kontakt: