1. OM DU ÄR OROLIG FÖR ATT INTE VARA EN BRA FÖRÄLDER IBLAND:
Kom ihåg att det aldrig är för sent att bättra sig. Barn samlar på sig upplevelser hela tiden, men samtidigt har de en makalös förmåga att upptäcka din vilja till förändring. 

2. OM DU NÅGON GÅNG FÅR FÖR DIG ATT DU KAN HA BEHANDLAT DITT BARN PÅ FEL SÄTT:
Säg förlåt. Som liten blir man ofta ombedd att be folk om ursäkt i tid och otid. Som vuxen ursäktar man sig mera sällan, trots att det är ett bra sätt att visa andra respekt. Särskilt sällsynt är det att vuxna knackar på barns dörrar för att be om ursäkt för sitt dåliga uppträdande. Att be sitt barn om ursäkt är inte att "tappa ansiktet", det får dig i stället att växa som vuxen.

3. OM DU KÄNNER DIG VÄLDIGT STRESSAD OCH LEDSEN ÖVER SAKER 1 DITT EGET LIV:
Förklara det för ditt barn. Man kan ju inte gå omkring och vara ett föredöme för mänskligheten jämt. Även små barn kan förstå hur det känns att vara ledsen, och du behöver ju inte göra det så dramatiskt eller gå in på detaljer. Kom ihåg att lägga till: ...och det är ju inte ditt fel på slutet Just de orden är viktigare än allt:

det är inte ditt fel. För dig som är vuxen känns det kanske självklart, men för ditt barn är det en lättnad att höra det. Det är annars väldigt lätt att ta på sig ansvar.

4. OM DU KÄNNER VANMAKT ÖVER DITT BARNS BETEENDE INFÖR ANDRA VUXNA:
Kom ihåg att det är något som drabbar alla föräldrar. Ju mer vanmäktigt och annorlunda du beter dig när ditt barn till exempel börjar skrika, desto mer osäkert känner sig barnet. Hur skulle du hanterat situationen hemma? Försök göra på något liknande sätt, utan att bry dig så mycket om vad andra människor ska tänka. Deras ungar skriker väl också ibland.

5. OM DET VERKLIGEN INTE FUNGERAR ATT PRATA MED DITT BARN:
Försök en gång till. Sänk tonfallet, behåll ditt vuxna lugn och säg vad du menar. På det viset ger du vikt åt vad du vill säga, även om du inte kan förvänta dig ett omedelbart gensvar. Om du förlorar dig själv i din upphetsning blir situationen bara värre.

6. OM DU KÄNNER ATT DU BLIR SÅ PROVOCERAD AV DITT BARN SÅ ATT DU HÅLLER PÅ ATT FÖRLORA KONTROLLEN:
Ett barn vet oftast exakt var en provokation ska sättas in för att en viss förälder ska bli rasande. Att behålla kontrollen då är inte lätt, men är man förälder så måste man. Ett tips: Bortse i ett sådant här fall av den exakta ordalydelsen i vad barnet säger, och försök istället se honom eller henne för vad de är: en för dig mycket viktig människa som har det ganska jobbigt själv. Och som egentligen behöver ditt engagemang, fast de signalerar motsatsen.

7. OM DITT BARN BARA SKRIKER OCH GRÅ TER OCH VERKAR OTRÖSTLIGT handlar det säkert om en trötthet som barnet har svårt att hantera. Kanske behöver barnet just då en lugn stund för sig själv. Försök minnas vad du själv längtade efter när du var sex år och otröstlig. Vad gjorde dig lugn och trygg? En saga? En lugn stund? Att bli lämnad ifred? En vuxen till hands? Din egen känsla för det rätta är förmodligen bättre än någon annans.

8. OM DET KÄNNS SOM OM DIN TONÅRING HAR TAPPAT ALL RESPEKT FÖR DIG:
påminn dig själv om att det bara känns så. Tonåringar liksom barn i övrigt behöver oss vuxna och vår livserfarenhet, men måste också få demonstrera sitt oberoende. Så har det varit i alla tider. Men du får förstås inte låta dig behandlas hur som helst.

9. OM DITT BARN GÖR NÅGOT SOM DU BLIR VANSINNIGT ARG ÖVER.
Det är inte för bjudet eller konstigt att bli arg, men ilska ska inte dras i långbänk och får aldrig mynna ut i utfrysning eller kall cynism och elakheter. Sådant får barn att tvivla på vad de egentligen är värda, och den sortens känslor är mycket svåra att bli av med.

10. OM DITT BARN TÄNJER GRÄNSER OCH SÄTTER PRESS PÅ DIG.
Att bry sig om är också att säga ifrån. Barn kan inte för väntas lita på en vuxen som inte kan säga nej - de behöver tydliga gränser. Var gränserna ska gå är det du själv som be stämmer, och sedan får du som är vuxen se till att de följs.

11. OM DU TYCKER ATT DITT BARN HAR GJORT NÅGOT FEL.
Se till att det är tydligt att du tillrättavisar själva felhand lingen, inte barnets hela sätt att vara. Det måste framgå att du har respekt för ditt barn och att det är just därför du är be sviken på vad han eller hon har gjort.

12. OM DITT BARN VERKAR TA PARTI FÖR DEN ANDRA, FRÅNVARANDE FÖRÄLDERN.
Kom ihåg att det inte innebär att den andra föräldern är viktigare än du. När barn idealiserar en pappa eller mamma som inte längre är del av familjen är det för att få utlopp för sin saknad. Låt det inte såra dig. Egentligen har det ingenting alls med dig, som ju är närvarande, att göra.

13. OM DITT BARN INTE VERKAR TRIVAS TILLSAMMANS MED SIN NYA STYVPAPPA / STYVMAMMA.
Barn behöver få känna sig trygga i vad som ska hända med deras familj. Förmodligen tycker barnet inte alls särskilt illa om sin nya styvförälder utan känner sig orolig och vill sätta din nya relation på prov. Kommer den här nya personen att finnas kvar eller kommer hon eller han att försvinna? Det där måste ni vuxna vara tydliga med inför barnet

 14. OM DET KÄNNS OTACKSAMT ATT UPPOFFRA SIG IBLAND.
Kom ihåg att ditt barn inte förväntar sig att du ska utplåna dig själv för att vara honom eller henne till lags. De har ändå ingen glädje av föräldrar som är trötta och uppgivna. Tänk lite på dig själv ibland också.

15. OM DU KÄNNER DIG MAKTLÖS I ROLLEN SOM FÖRÄLDER: Det viktiga är att börja förstå var maktlösheten kommer ifrån, först då kan man göra något åt den. Nästan alltid är det lättare att få perspektiv på sin situation om man delar sina tankar med någon annan vuxen; en vän, förälder, sambo, arbetskamrat.. Om du vill ringa någon utomstående finns det flera organisationer som har hjälptelefoner för föräldrar. (Telefonnummer finns här) Du kan också alltid vända dig till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, skolhälsovården eller social-tjänsten för att få råd och stöd.

16. OM DU MISSTÄNKER ATT ETT BARN I DIN NÄRHET FAR ILLA ELLER BLIR MISS HANDLAT:
Det är alltid bättre att prata med någon om dina misstankar än att inte göra något alls. Kontakta social-tjänsten där du bor, där finns utbildad personal som kan ge dig råd om hur du ska agera. Du behöver inte berätta vilket barn det rör sig om eller vad du själv heter. Ditt samtal resulterar inte automatiskt i en anmälan.